Att våra barndomsupplevelser har en helt avgörande betydelse för vårt liv som vuxna har dokumenterats ur olika perspektiv och med olika terminologi. Även om det råder enighet om detta finns det olika uppfattningar om nyttan och nödvändigheten av att arbeta med barndomsupplevelser för att lösa psykologiskt betingade problem i vuxen ålder. När och varför kan detta vara motiverat?
Människans psyke har ibland liknats vid ett träd där årsring läggs till årsring. De gamla årsringarna finns kvar medan nya kommer till då trädet växer. Vi kommer alltid att ha ettåringen, tvååringen, treåringen o.s.v. inom oss. Logiskt sett borde vi alltså tala om barnen inom oss men för enkelhetens skull talar vi om vårt inre barn eller barnet inom oss.
Under gynnsamma förhållanden utvecklar trädet sin fulla potential. Det
växer upp ett friskt och starkt träd hela vägen, så högt och frodigt som det har förutsättningar att bli. Vårt inre barn mår bra och vi har kontakt med den delen av oss själva. Vi har kvar barnets nyfikenhet, spontanitet, lekfullhet och glädje. Barnet är en integrerad del av oss och vi kan på ett naturligt sätt växla mellan att vara barn och vuxen eller vara bägge samtidigt.
De flesta traumatiska upplevelser har sitt ursprung i barndomen då vi är mer utsatta och sårbara för negativa influenser utifrån. Vi är fysiskt mindre, mer beroende av de vuxna omkring oss och vi saknar den erfarenhet och de kognitiva och emotionella förmågor som krävs för att kunna bearbeta och därmed skapa mening och sammanhang i det vi upplever. Ett barn kan därför lättare överväldigas av negativa upplevelser. Är upplevelserna för svåra eller smärtsamma kan barnet koppla bort de känslor och föreställningar de väcker och förmår varken känna eller reagera adekvat. Det tar helt enkelt avstånd från sina egna upplevelser. Det är som om en fallucka öppnas och upplevelserna eller delar av dem hamnar i den inre delen, det som traditionellt kallas det undermedvetna, oåtkomliga i ett vanligt vaket medvetandetillstånd.
Där ligger de levande begravda och fortsätter att indirekt påverka vårt dagliga liv i form av olika typer av symptom. Det som karaktäriserar s.k. posttraumatiskt stressyndrom (PTSS) är att vi fortsätter att reagera som om den situation som från början fick oss att uppleva något som traumatiskt fortfarande vore en realitet här och nu.
Man brukar tala om borträngda minnen, vilket egentligen är missvisande. Minnen är något vi kommer ihåg men det som är bortträngt minns vi inte förrän vi fått möjlighet att bearbeta det så det blir hanterligt. Det är upplevelser, inte minnen, som är bortträngda. Först när de är bearbetade omvandlas de alltså till minnen.
Det är viktigt att vi förstår att det är barnet som tar avstånd från sina upplevelser. Sedan kan vi som vuxna i vår tur ta avstånd från vårt inre barn för att vi inte klarar av att ta hand om det då det har det svårt. Man kan därför säga att en framgångsrik terapi handlar om en kombinerad barn- och föräldraterapi, vilket oavsett terapiform är att rekommendera då barn har problem.
För att komma i kontakt med icke-färdigbearbetade upplevelser och bearbeta det som behöver bearbetas behövs metoder som kan ge oss tillträde till vår inre del, vårt undermedvetna. Här har bl.a. hypnoterapi visat sig vara en verkningsfull metod. Med hjälp av vår metodik kan vi i hypnotiska tillstånd komma i kontakt med och hjälpa de delar av oss som inte mår bra, men först efter att vi byggt upp andra delar och totalt sett blivit starka nog att möta det icke-färdigbearbetade på sätt som gör att vi mår och fungerar bättre. Seriösa hypnosmetoder förutsätter alltid ett kontinuerligt jagstärkande arbete genom hela processen.
Om problemen har rötter som sträcker sig till barndomen behövs det alltså inte några särskilda tekniker förutom jagstärkande hypnos för att försätta oss i ett ”barntillstånd”. Kontakten med de innersta årsringarna uppstår av sig själv när vi är starka nog att konfronteras med våra tidiga upplevelser.
Parallellt med att vårt inre barn får hjälp behöver vårt vuxna jag få hjälp att förstå vad som sker under bearbetningen, t.ex. i form av s.k. jagstärkande samtal som under hela terapin äger rum parallellt med hypnossessionerna. Ju mer vi får kunskap om vad hypnos handlar om, hur vår inre del, vårt s.k. undermedvetna, fungerar och hur vi bäst kan bemöta och hjälpa det barn vi har inom oss desto bättre fungerar terapin. Eftersom terapin är kunskapsorienterad talar vi om kognitiv hypnoterapi.
En del känner motstånd mot att ”älta” barndomsupplevelser och därmed kanske kasta skulden för aktuella problem på föräldrar och andra vuxna. Att älta är inte bara onödigt, det kan t.o.m. vara skadligt. Men för att kunna förändra för att må bättre behöver vi på något plan inom oss få klart för oss vad det är som behöver förändras. Då kan det vara nödvändigt att gå bakåt i tiden för att bättre kunna förstå det som händer här och nu och lära oss att reagera på det på ett sätt som vi egentligen behövt göra redan då.
Hur kan vi då hjälpa vårt inre barn att må bättre? I hypnosen kan vi lära oss att observera och att lyssna på barnet då det börjar berätta, kanske inte alltid i ord men genom vår kropp. Ofta dröjer det innan vi kan förstå vad som händer även om kroppen genom sitt sätt att röra sig och reagera talar sitt tydliga språk. Genom ansiktsuttryck, gester och rörelser berättar barnet vad det upplever där det befinner sig mitt i händelsernas centrum. Allt händer här och nu.
Men eftersom barnet i terapisituationen samtidigt befinner sig i en trygg omgivning vågar det tänka, känna och reagera fysiskt på sätt som det inte kunde eller vågade då de händelser inträffade som gav upphov till traumatiska upplevelser. Det finns inte längre någon anledning att vara rädd för negativa konsekvenser. Barnet är inte ensamt och utlämnat som det var eller i alla fall kände sig tidigare utan har två vuxna vid sin sida – det vuxna jaget, som genom det jagstärkande arbetet vuxit sig starkare, och terapeuten – som kan bevittna vad som händer och ge det stöd . Det som en gång i tiden var för svårt för att kunna bearbetas helt och fullt kan nu bearbetas färdigt och barnet kan reagera på sätt som är adekvata i den situation det befinner sig i. Detta är själva essensen i det som brukar kallas omprogrammering i hypnoterapin. På detta sätt skapar barnet successivt en ny upplevelse av sig själv, sin förmåga och den verklighet det lever i som är mer positiv än tidigare.
Viktigt är att en bearbetning aldrig forceras fram genom provokationer. Den behöver växa fram i takt med att vi blir starkare genom det jagstärkande arbetet. Utsätter vi oss för en bearbetningsmetod som försöker forcera processen i stället för att ta sikte på att först bygga upp och stärka vårt jag blir vi bara ännu mer traumatiserade.
Många ställer sig skeptiska till en bearbetning av traumatiska barndoms¬upplevelser med motiveringen att de upplevelser vi har i hypnosen inte överensstämmer med det som en gång i tiden hände. Det är riktigt att det aldrig är fråga om ett återupplevande i bemärkelsen en fotografisk kopia av vad vi upplevde tidigare då de yttre omständigheterna som råder i en fungerande terapi är så mycket bättre än de som rådde tidigare. Dock behöver upplevelserna i hypnosen vara tillräckligt lika det vi upplevde då för att en lyckad bearbetning ska vara möjlig. Det slutgiltiga kriteriet för att en terapi varit framgångsrik är att klienten mår och fungerar bättre. Det gör man inte om det man bearbetat inte byggt på äkta vara.
En vanlig missuppfattning är att bearbetning bygger på att vi börjar minnas det som tidigare hänt. Men det finns en avgörande skillnad mellan att arbeta med barndomsminnen och att arbeta med det barn vi bär inom oss. Vi kan under ett vanligt samtal sitta och dra oss till minnes hur det var då vi var barn. Men minnen, hur levande de än är, befinner sig på avstånd i tid och rum. I det hypnotiska tillståndet befinner vi oss här och nu och det vi upplever är en högst påtaglig realitet. Det är inte förrän vi bearbetat våra upplevelser som de förvandlas till minnen. Vi kan då minnas dem men de spelar inte längre någon aktiv roll i vårt dagliga liv och påverkar oss därför inte på ett negativt sätt.
Om våra upplevelser är åtkomliga i ett vanligt vaket medvetandetillstånd finns ingen anledning att gå djupare t.ex. med hjälp av hypnos. Då det gäller upplevelser som trängts bort är situationen annorlunda. För att komma i kontakt med dem och för att kunna bearbeta dem behöver vi komma djupare in i oss själva. Gäller det traumatiska upplevelser i barndomen är detta inte bara positivt utan kan vara helt avgörande för att nå bestående resultat.
Jonas Sandberg
