Hur är det egentligen att förflytta sig från ett vanligt vaket medvetandetillstånd till ett hypnotiskt? Många ställer den frågan.
Det kan vara svårt att ge ett allmängiltigt svar på frågan om hur hypnos induceras eftersom det finns olika hypnosmetoder som resulterar i olika typer av förändrade medvetandetillstånd. Men jag kan beskriva hur jag själv upplever det då min hypnoterapeut Peter guidar mig in i hypnotiska tillstånd. Självfallet förändras min upplevelse från gång till gång i takt med att mitt beteende förändras och Peter anpassar sig till detta.
Jag sitter eller halvligger i en bekväm stol med fötterna på en pall framför mig och Peter sätter sig bredvid mig. Vi befinner oss i ett litet hus utom syn- och hörhåll för andra människor. Stolen är centrum i den värld som nu börjar skapas. F.ö. finns i rummet i stort sett bara ett skrivbord och bokhyllor.
Peter ber mig inrätta mig så bekvämt som möjligt i stolen och uppmanar mig sedan att koncentrera mig på att lägga märke till allt det som händer och finns runt mig både inne i och utanför min kropp. Han försöker inrikta mig på att inta det han kallar observerande positioner gentemot allt det som spontant dyker upp i form av förnimmelser, tankar, känslor, inre bilder, kroppsrörelser och -reaktioner. Han talar lugnt och distinkt och det som kunde bli en rad monotona upprepningar blir i stället nyanseringar och variationer av samma tema.
Jag har ögonen slutna men inte för att Peter bett mig sluta dem utan för att det känns som om de vill ha det så. Peter har förklarat för mig att principen ”låt det som händer få hända” inte bara gäller ögonen utan även annat som t.ex. andningen, d.v.s. att jag upplever att jag låter min kropp andas precis så som den själv vill. Jag har fått revidera en hel del av mina tidigare uppfattningar om hypnos. Peter uppmanar mig inte att slappna av, inte att fixera någon speciell punkt, inte att andas på något speciellt sätt. Det enda han uppmanar mig att göra är att koncentrera mig på att observera det som spontant händer.
Medan jag lyssnar till honom upplever jag hur mitt uppmärksamhetsfält krymper som om jag går in i en tratt som hela tiden smalnar. Det är på intet sätt obehagligt men inte heller motsatsen.
Många undrar om man är ”borta” då man är i hypnos. Det beror på vad man menar med borta. Borta är upplevelsen av tid och likaså försvinner efterhand även rummet jag befinner mig i. Det är som om jag förflyttade mig sig från ett rum till ett annat, från ett yttre till ett inre rum. Peters röst är till en början intensivt närvarande men hamnar småningom mer i bakgrunden efterhand som jag inte längre behöver lika mycket vägledning för att gå ännu djupare. Jag uppfattar endast brottstycken av det han talar om. Ändå upplever jag mig klarvaken. Samtidigt som mitt uppmärksamhetsfält krymper skärps min uppmärksamhet genom att jag så starkt koncentrerar mig på att observera allt som dyker upp. I mitt fall – det kanske inte gäller alla andra – börjar det med att min fysiska kropp hamnar i centrum för min uppmärksamhet som om alla strålkastare var riktade mot den.
”Låt det som händer hända”, upprepar Peter, och så betraktar jag allt som händer från min utsiktspunkt som observatör och försöker att inte ingripa i detta vare sig i tanke eller handling. Peter ser hela tiden till att jag följer denna grundregel och påminner mig då jag visar minsta tecken på att avvika från den.
Småningom efter ett antal gånger känner jag så väl igen hans budskap att jag egentligen inte behöver lyssna aktivt. Medan jag koncentrerar mig på att ”låta det som händer hända” blir hans röst som musik eller poesi, något som finns i bakgrunden, rogivande och vackert.
Enligt min erfarenhet finns det inte något enkelt samband mellan hypnosinduktionen och mitt hypnotiska tillstånd. Här finns ett mellanled, någonting inom mig som behöver aktiveras för att jag ska ge mig in i detta samarbete med Peter. Det han i själva verket gör är att han väcker en vilja hos mig att själv försätta mig i hypnotiskt tillstånd. När väl denna vilja har väckts accepterar jag att följa hans instruktioner och jag kan inrikta mig på att koncentrera mig på att vara observatör. Jag behöver vara starkt motiverad, vilket jag naturligtvis är då jag börjar förstå att jag kan få hjälp.
Människans förmåga att viljemässigt försätta sig i olika medvetandetillstånd som t.ex. sömn, meditation och hypnos är något ytterst fascinerande. Vad är det egentligen som gör att jag går in i ett hypnotiskt tillstånd? Vad är det som gör att jag vaknar upp ur detta? Hur kan jag skapa mitt eget tillstånd? Vi kan kanske beskriva följderna av det som på engelska kallats ”directed mental force” , men kan vi någonsin förklara det?
Då jag upplever att det faktiskt är jag själv som – visserligen till en början med Peters hjälp – kan försätta mig i olika medvetandetillstånd minskar den oro jag kände i början för att bli utsatt för något obehagligt och okontrollerbart. Innan man upplevt detta känner man en helt förståelig rädsla för att ”tappa greppet”. Tappa greppet om vad? Det hade jag till att börja med en mycket diffus föreställning om. Egentligen hade jag redan tappat greppet om mitt beteende i och med att jag drabbats av för mig helt obegripliga fobiska symptom. Genom att observera mitt beteende i hypnotiskt tillstånd skulle jag småningom inse att jag tvärtom fick ett bättre grepp om det i hypnosen.
Men förtroendet för min egen förmåga att göra detta bygger på förtroendet för min coach/terapeut och hans metod. Vi utvecklar en grundläggande tillit till oss själva och vår förmåga, till andra människor och till livet och tillvaron i allmänhet efterhand som vi bygger upp en tillit till den eller dem som tar hand om oss och ser till att vi får vad vi behöver. Tillit är något man bygger upp tillsammans med sina närmaste och med sin coach och terapeut. Jag behöver känna mig sedd och accepterad och vara förvissad om att han är kompetent nog att kunna hjälpa mig och vill mig väl.
Ett inledande samtal föregår alltid själva hypnossessionen och vid behov har vi även ett avslutande samtal. Dessa spelar en viktig roll, inte bara för att de fördjupar mina kunskaper utan också för att de utvecklar och stärker samarbetet oss emellan. De är ”jagstärkande” bl.a. i den meningen att de stärker min tro på min egen förmåga att kunna arbeta mig genom mina problem.
Det sätt på vilket jag går in i hypnotiska tillstånd förändras och utvecklas efterhand. Själva induktionen blir allt kortare eftersom det behövs allt mindre för att jag ska gå in i dessa tillstånd. Ibland behöver Peter bara säga några ord som jag känner igen sedan tidigare sessioner. De fungerar som en s.k. trigger eller utlösare som sätter i gång min process. Det har t.o.m. hänt att den satt i gång omedelbart efter att jag satt mig i stolen, vilket alltså i sig kan vara en trigger.
Liksom induktionen anpassas den yttre ramen till var jag befinner mig i min process. Jag kan, om jag så önskar, ligga på en madrass på golvet i stället för att sitta eller halvligga i stolen. Likaså kan sessionernas längd varieras efter behov.
Hur min inre upplevelsevärld ser ut går jag inte in på här. Den är individuellt färgad av vad var och en av oss bär med sig i bagaget av tankar, känslor, tidigare upplevelser m.m. Tankar, bilder och känslor dyker upp, fladdrar förbi som filmsekvenser som jag försöker betrakta utifrån. Min kropp lever samtidigt sitt eget liv utan att jag ingriper.
Min väg genom ”tratten” som jag tidigare beskrivit sker efterhand allt snabbare, ibland nästan omärkligt. Då jag väl kommit till trattens nedersta spets är det som om jag fortsatte in i en annan tratt som nu är omvänd, d.v.s. jag kommer in i en inre upplevelsevärld som hela tiden vidgas. Då jag i slutet av en hypnossession kommer in i ett nästan osannolikt lugn försvinner trattens väggar som omslutit mig och jag upplever bara en fri rymd och en tidigare inte ens anad inre ro.
Vivi Endo
1Jeffrey Schwarz & Sharon Begley: The mind and the brain: Neuroplasticity and the power of mental force. N.Y.: Harper Collins Publ. 2002.
